Why not

Nästan varje dag så sitter det en man ute på skolområdet, oavsätt hur kallt det här. Framför sig så har han en burk i forhoppning om att någon vänlig själ ska lägga i en slant. Jag har gått förbi honom många gånger, och varenda gång så kollar jag bort för jag har inga lösa pengar på mig. När jag går förbi så känner jag skam. Skam för att han sitter där i sin situation och jag bara går förbi. Så igår när jag kom ut från skolan så kom jag att tänka på honom. Jag hade inte sett han där på morgonen men nu skulle jag titta efter honom. Och där var han, ett antal meter bort från mig. Så jag tog upp plånboken och tog fram en 20-lapp så att jag skulle vara förberedd när jag gick förbi. Bara det att 1000 människor gick just där han satt, i motsatt riktning till mig så det var ett jäkla elände att ta sig fram till honom. Fick faktiskt tränga mig fram, småknuffas lite och skynda mig att slänga dit 20-lappen. Men ett stort leende fick jag och jag kände inte längre skam :P Jag brukar ofta ge en liten slant till uteliggare eller dom som spelar musik eller människor som frågar efter pengar på tunnelbanan/pendeltåget. För varför ska jag inte ge bort några kronor när jag vet hur mycket pengar jag handlar för som går till onödiga saker. Som snus till exempel. Och så får man känslan av att möjligtvis ha gjort någons dag lite bättre iaf, kanske..


Nu kommer J snart hem och då ska vi ut på en promenad. Solen är tyvärr gömd bland molnen men man får ju iaf lite friskluft =) Sen blir det plugg plugg och mera plugg. Imorgon är sista dagen på denna kurs. Skööönt!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0